Mewsick

Brukar
            ...få lite ultraflipp ibland, som idag. Nätverket lade av på min stationära och jag satte mig därför med den bärbara istället, men ville så gärna ha mitt trådlösa tangentbord att jag flyttade mottagaren till den bärbara. På eftermiddagen satte jag tillbaka mottagaren i den stationära igen och tänkte att nätverket skulle få en extra chans.

Det är här det börjar. Musen ville inte koppla upp sig, utan lämnade en paralyserad pekare på skärmen och ett spegelvänt "Connect" i tummen. Av frustration fattade jag tag i kanten på musen och bände sönder en del. Ilskan rann av mig och ersattes av ångerkänslor. FAN! "Det var inte meningen, kom igen då kompis, förlåt mig" försökte jag, men musen förblev liggandes i delar på skrivbordet. Kände ilskan komma tillbaka och bestämmde mig för att gå ut i förrådet och göra en stor grej av det hela. En släggkrossad mus i ett bildspel skulle ju bli jättebra bloggmaterial!

Ändrade mig dock och kom på att det kanske går att laga med eld. Hittade brännaren som pappa använder till Creme Brulet och började svetsa. Det enda kruxet var att lågan var ca + 1200 grader Celcius, och att musen började smälta. Skrek till och börjar med omsorg blåsa för att kyla den brännskadade musen. Kilade in i tvättstugan för att hitta lite användbart material att laga skadan med och fann ett lock till en burk med Turkisk Youghurt. Klippte loss en bit, gick ut i köket och smälte fast den över det bortsmälta området på musen. Till slut, efter mycket arbete, funkade musen (nästan) som vanligt.


Gick upp till rummet och försökte ansluta musen igen, men det funkade inte. Beslutade mig då för att se om det var något uppenbart fel och öppnade därför luckan på baksidan...

Busschauffören
...som körde buss 42 med regstreringsnummer UFZ 595 mot Gerrebacka under turen som anländer till Fyrspannvägen 18:40 blir härmed av ren klantighet underkänd i navigering. I tron om att köra en 17-buss svänger vårt kära original till chaufför av motorvägen 500 avfarter för tidigt. Ett välförtjänt IG till denna vilsna ekorre.

Har
... det med dumhet att göra, eller är vi helt enkelt så glada i varandra, att vi har grilkalas vid delsjön en regnig fredagförmiddag när snön fortfarande ligger på marken?

I alla fall så slutade det ändå med en att liten skara NV:or som gav sig ut i skogen för att grilla lite korv, tack vare Sofias initiativ. 2 paket korv. 2 paket bröd. 2 Grillar. Ketchup. Senap. Mysigt.

• Sen kom regnet.

Som när botten på en överfull ICA-kasse går sönder, kom regnet. Som när motståndaren läger en "+4" i Uno, kom regnet. Som när man kommer till fotbollsplanen när man är nio år, ska spela sin första match och tagit fel på datumet, kom regnet. Ja, så kom regnet, och vi blev dyngsura, pisseblöta, våta och drypande. Solkiga, vattendränkta, slaskiga och genomfuktig, och under hela vägen hem vätades gymnastikskorna av den kalla och smältande snön. Korvarna hade inte stillat all hunger och håret hade lagt sig slickat över huvudet. Utöver det lyckades Robin tömma en påse full med kol löst i smält snö över mitt vänstra byxben just när vi klivit in i värmen till Sofias hus.

Farfar
...hade blivit antagen till en tävling i vakdykning. Ganska stört faktiskt - jag menar, gubben är ju för fan 75+ och inte i särskilt dugligt skick för isande kallt vatten. I alla fall... tävlingen gick ut på att så länge som möjligt hålla sig uppochnedvänd under vattnet med fötterna ovanför ytan. Tyvärr gick det inte särskilt bra för farfar, så vi barnbarn försökte hjälpa till att hålla kvar honom under vattnet genom att ta tag i hans vader. Därför blev han dessvärre diskvalificerad.

---

Plötsligt finner jag mig sittandes i ett mycket litet och dunkelt klassrum med en bänk under mina armar och tre papparazzifotografer stående framför mig beredda med sina systemkameror. Zak sitter bredvid mig lika ovetande som jag, och plötsligt träder Anna Bolmsjö, vår kemi/biologilärare, in genom dörren och slår igen den efter sig.

"Ni förstår varför ni bara fick VG i kemi, va?!?" skriker hon åt oss så att saliven flyger ur munnen som när en tysk officer ryter åt sina mannar. Hon går fram till Zak; "om du bara hade lyssnat på mig och gjort som jag sa, så hade allt gått bättre, och vi hade sluppit allt det här". Zak reser sig upp, avlägsnar sig och Bolmsjö vänder sig åt mitt håll; "och vad dig beträffar så kräver jag en rejäl ansträngning, annars vet jag inte vad det ska bli av dig!!!" Hon backar några steg, läggar armarna i kors och sänker huvudet. "Du vet varför vi måste göra det här nu, va?" säger hon, och av någon anledning förstår jag vad som ska hända och tittar ner i bänken.

Med ens flyger papparazzifotograferna fram ur sitt tillhåll med sina objektiv i högsta beredskap. Blixtarna skjuter ut ur kamerorna likt ammunitionen ur en kulspruta, och i skenet ser jag Anna skratta. Skratta åt mig, göra mig till åtlöje och se ner på mig. Allting börjar röra sig i ultrarapid och skrattet förvrängs till ett oigenkänneligt, hånande och ekande hatgarv. Hennes horn lyser röda och den svarta rocken slänger kusligt bakom henne när hon lämnar rummet och slår igen dörren efter sig med en smäll...

Det är inte för intet som jag nickar mig som Mewsick [music]. Mew, ett band från Danmark och inte en löjlig pokemon, har hittills släppt 4 album, och deras musikstil kan beskrivas som tung mespop. Sångaren har en otroligt ovanlig tongång, och jag har hittills inte stött på någon som inte gillar (eller älskar ihjäl sig på) Mew.

Spenderat en hel eftermiddag med gitarr och Lars Winnerbäck.
Det är svårt att säga vilken dagens låt är, men Elegi vinner över Solen i Ögonen, så här kommer den.

Dörrklockan
            ...ringer och lat som jag är inväntar jag att någon annan i huset ska ta det och mamma öppnar. Det är grannbarnen. De där gulliga, hämningslösa och söta dockbarnen som springer omkring och förgyller även de regnigaste dagar. "Glad påsk" hörs ifrån undervåningen, och jag struntar i att barn inte bryr sig om när saker är över och inte. Det är sorligfälligt att vi tvingar de små liven att växa upp och bli samhällskritiska, giriga och iskalla. Näe, barn får väldigt gärna förbli barn för mig!



På undervåningen möter jag de små glinen som står och grinar tiggaraktigt i dörren. Går förbi dem med en sträng min, kliver in i tvättstugan, sniker in i förrådet och letar fram grästrimmern (ett såntdär verktyg med en roterande plastråd i ena änden som kapar svåråtkomligt gräs). Det finns tillräckligt mycket bränsle kvar för att köra en omgång till. Drar ut lite längre lina, en meter eller så, och lägger örat mot dörren och hör mamma gå in i sovrummet för att hämta plånboken. Då passar jag på.

Trimmern går igång och jag flyger tjutande ut ur mitt gömställe som en häxa på bål med trädgårdsverktyget i högsta hugg ovanför huvudet likt en korsriddare med sin värja. Barnen hinner inte reagera innan den meterlånga linan piskar av öron, splattar sönder ögon, skrapar upp den övriga vävnaden och sliter sönder deras påskkärringskläder. Motorn stannar och linan slutar att rotera. "Glad påsk" säger jag hjärtligt och bockar.

Hittade
            ... ett nedkladdat citat från någon rast i februari när vi spelar fotboll på Donnerparkeringen. Jag är inte känd för något vidare bollsinne, men lyckas ändå hålla bollen ovanför marken oförklarligt länge.

Zak kommenterar min teknik hyfsat konstruktivt och som tillägg får han "ja, min benvinkel står ju utanför gradsystemet", men stackars Axel försäger sina brister genom ett synnerligen korkat uttryck: "Jaja, gör dig inte dåligare än vad du är ... nej, ånej! ... jag menar sämre!" ...

Tänkte
            ... jobba med lite bilder i PS, men eftersom datorn krånglat har flera program gått förlorade, och däribland mitt kära Photoshop. Sitter med en disfunktionell kamera utan PS och känner hur mitt liv raseras ju fler dagar som jag inte kan föreviga passerar. Tar tag i problemet direkt och hittar en intressant produkt på Adobes hemsida och bestämmer mig för att ladda ner. Beräknad tid kvar: 20 minuter. "Jaja, det kan jag väl offra, kan inte överleva utan PS" tänker jag och rullar tummarna.

Efter 20 minuter visas en ruta som får mig att skratta ihjäl mig. Ibland är man väldigt liten:

Satt
            ...med en Punkt SE och kom till insändarsidan (som f.ö. är väldigt tråkig i och med att det alltid är ett förutbestämt ämne man ska kommentera). Huvudrubriken; "Ska polisen jaga personer som laddar ned olagligt?". Insändarna tvistar kring frågan, och olika spekulationer kring samma svar blir tråkigt i längden, tills jag kommer till ett specifikt inlägg. Sebastian, 20, ifrån Nortälje skriver:

Mor
            ...min har fått en knäpp! Hon berättade nyss att hon inatt hade var så paranoid under sina hostattacker att hon inbillade sig att det var inbrottstjuvar i huset och att hon därför hade legat med en telefon med 112 inslaget i displayen för att vara beredd om det skulle ske något form av överfall.

Lyckligtvis har ingenting påträffats saknat, och det finns inte heller några spår efter tjuven. Däför kan familjen Johansson dra en lättnadens suck och åter förlita sig på ytterdörrens låsanordning.

... ja det är VÄLDIGT mycket snö ute!

När jag lämnar statsbibblan får jag en känsla av att jag befinner mig i en såndär liten leksakskupol med vatten och konfetti som börjar yra omkring när man skakar den. Gatorna är vita, byggnaderna likaså och folk trängs likt sillar i busskurarna för att söka skydd mot den sockervaddslika snön. Hurtig som jag är väljer jag att gå två hållplatser för att fördriva de tolv minuter av väntan innan bussens ankomst.

Väl ombord får jag tag i en Nöjesguide och börjar läsa en intervju med Hellström. Efter ett tag märker jag att bussen står stilla och tittar därför ut genom fönstret.

Nej! Jag försöker titta ut genom fönstret, men ser ingenting. Grädde eller filmjölk, u name it! Det var tamejfan helt jävla vitt! Dessutom hade bussen kört ner i ett dike, så det blev en vallfärd av resenärer till närmsta hållplats där vi fick invänta en ersättningsbuss. Jävla Sverige!

Sticker
...till bibblan för att få lite läsro och slår mig ned i en sitt-tyst-och-läs-fåtölj. Gör mig bekväm och tar upp min bok för att börja läsa. Men med ens bryts tystnaden. Vid de bokningbara datorerna har några verbalt eftertappade småglin slagit sig ned för att spela spel. Gång på gång blir de tillsagda av den trevlige biblotekarien att sänka sin ljudvolym, men trots detta fortgår de innehållsfattiga konversationerna med groteska uttryck om varandras mödrar, och nu har Eric nått en gräns.

Fattar tag i mitt medhavda rivjärn och går målmedvetet fram mot den närmsta killen. Tar tag i hans nacke och börjar med vilt uppspärrade ögon och ett mordiskt ansiktsuttryck, likt Nicholsons i The Shining, att klösa rivjärnet i hans torra hårbotten. RITSCH RATSCH FILIBOMBOMBOM!!! skriker jag i takt med att jag hyvlar med järnet fram och tillbaka över den sprattlande hjässan. De övriga bråkstakarna dränks i blod och hjärnsubstans innan de flyr mot entrén, medan jag själv vrålar och frustar över de dödsryckande kvarlevorna av mitt offer. Efteråt går jag glatt visslande tillbaka till min fåtölj och avslutar min bok.

Direkt efter hållplatsen innan min trycker jag in stoppknappen och reser mig upp som en orolig pensionär - jag är ju ensam på bussen, så vem bryr sig? Av vana tar jag av handsken för att bereda mig på att genom busvissling påminna busschauffören om att stanna - bara som försäkring.

Och mycket riktigt. Han glömmer bort sig totalt (kan han tillåtas att beskylla att det trots allt är sista turen? - fatta mentometerknapparna och tryck nu!) och ska precis till att gasa iväg. Jag busvisslar och känner hur underlaget är för halt. Bussen hinner inte bromsa i tid, utan plöjer ner fem läkarstudenter, en utrotningshotat isbjörn och Konung Carl XVI Gustav.

Till slut stannar fordonet. Jag kliver ur och roar mig hela vägen hem med att fånga stora snöflingor med tungan.

24:e mars,
            ...snöoväder och Peymans födelsedag. Siktar in mig på att ta en buss in mot stan strax efter sju, efter att ha pluggat historia i sex timmar med Melina. Gör mig iordning och ser till att disponera tiden väl för att inte vänta för länge på bussen, och samtidigt inte behöva rusha i panik. Dock märker jag ett väldigt ojämnt ljud ur gitarren och bestämmer mig för att få in rätt toner på strängarna. Tiden rusar och plötsligt går bussen om 4 minuter - DARN!

Springer som vanligt ner mot bussen och halkar omkring i den töande snön. Från vägen hörs ett motorljud som är snarlikt det en buss vanligtvis ger ifrån sig. Kommer ner till en tom busshållplats och försöker se några tecken efter en buss; Inga färska spår i snön, och isåfall svåra att urskilja ur de andra spåren.

Bestämmer mig för att hinna ikapp bussen (som kör i en ögleformad cirkel runt distriktet jag bor i, vilket gör att man kan genskjuta den) och börjar min snabba rasktakt i bussens motsatta riktning. Efter ett femtiotal meter stöter jag på tre lekande barn som jag bestämmer mig för att fråga om bussen gått eller inte:

"Ur..ursäkta?... hrrrm! - URSÄKTA!?"  (pinsamt att behöva skrika för att kunna  göra sig hörd bland småbarnen, speciellt med darrande och osäker röst) "har ni sett en buss passera nyligen?"

I alla fall. Lyckas få deras kontakt  och till svars får jag några tomma blickar, och sendan en kommentar ifrån den yngsta - "Ja!" - och sedan ett instämmande, men osäkert "ja" ifrån de andra två.  Det fanns alltså bara en väg ut - att springa ikapp bussskiten. JÄVELBERG!

Börjar löpa i den hala nedförsbacken med min bruna duffel som en hockeyutrustning runt överkroppen, trots att det faktiskt inte är så kallt. Och vad möter jag inte, efter att ha sprungit alldeles för långt för att hinna återvänta, om inte bussen. Uppjagad och varm (eller ska jag uttrycka det som het?) i hela kroppen blir jag plötsligt helt uppgiven och yttrar en svordom över barnen. Vad har jag för alternativ? Forsätter min löprunda och notera trots ilskan att jag nu får material till min hälsodagbok., men märker även att man alstrar väldigt mycket värme när man rör sig. I snabb gång/långsam rush börjar jag sakterligen att klä av mig (från en passerande bil hade man nog kunnat kalla det strippa) och har nu duffeln under ena armen och koftan under den andra. Väl framme på hållplatsen känner jag värmen bölja ur mig som ifrån en överbelastad AMD-processor och möter  äntligen upp busshelvetet.

Morsan hostar ur sig lungora på undervåningen och jag gör mitt bästa för att inte smittas.
Tänkte läsa ut tre böcker idag (varav två jag började på detta dygn) plus de 30 sidor om den mexikanska revolutionen som jag lovat fördjupa mig i tills morgondagens grupparbetet i historia med Melina.

Fick för mig motbevisa den så omtalade och usla simultanförmågan hos män genom ett experiment.

Tog fram mjölkpaketet ur kylen, samtidigt som jag plockade ned ett glas ur skåpet, och direkt när ena handen blev fri slängde jag skräp i papperskorgen och började hälla upp mjölk med den andra för att samtidigt ta fram chilisåsen ur kylskåpet och hälla på maten.
        Där stod jag på ett ben med upptagna händer och foten mot kylskåpsdörren. Allt mynnade ut i att jag slog ut mjölken och att diskbänken blev indränkt i detta vita fluidum.

Henrik Ibsen har fullkomlit rätt, och detta
vill jag styrka med en liten... dikt!

*Föreställningstips: en klämkäck reporter med radioröst från 40-talet*

"Folket är i extas och de nya tiderna blomstrar mer än någonsin! Jag önskar meddela att en ny gren i humorträdet har fått skåda dagens ljus. Denna bygger på IV-kurser som Ironi A, 50 poäng, som numera finns tillgänglig bland andra IV-kurser i skafferiet av lustiga utbud. Rynkar man på näsan åt det kan jag föreslå 150-poängskursen Ryck Upp Dig."

Utdrag
...ur en sekvens av mitt händelserika (not) liv:

Kom innanför dörren, slängde av mig ytterkläderna och med Queen i öronen från min ipod gick jag in i köket, tog brödpåsen som legat framme sen samma morgon, satte dit en påsklämma istället för den clips som indikerar oöppnad förpackning, öppnade kylen, vände på filen, ställde juicepaketet på ett annat ställe och slängde in den på diskbänken liggande smörkniven i diskmaskinen.

Ställde mig stolt på håll och betraktade mitt verk; nu rådde ingen tvivel om att jag ätit frukost samma morgon, fastän jag i själva verket försov mig 1 och ½ timme och inte hann.

Bloggandet
...får mig att tänka tillbaka till då jag var en communitykung med medlemsskap i de flesta sajterna som härjade i cyberrymden (även Lunarstorm och Helgon, men aldrig Efterfesten eller något annat pinsamt).

Men nu har jag förstått vikten av att inte spendera för mycket tid framför datorn och vad det kan leda till. Msn, facebook och bilddagboken är överkommet, men jag har istället fastnat i fc-träsket. Meningen med att säga upp mina medlemsskap var att ta mig ur databeroendet, men istället har jag nu endat up i trans framför den förbannade skärmen med FC som enda tillgång.

Efter en total inloggningstid på nästan två veckor och tre dagar har det gått upp för mig att mitt liv mer eller mindre börjar bli väldigt mediokert.

Är snart arton och befinner mig nu i ett läge av identitetsutformning och sökande efter en livsmening. Pluggar natur andra året på Donnergymnasiet i GBG och har hoppfulla framtidsutsikter, som dock ter sig att ändras från dag till dag. Vad mer? - singel.

Inledning?
Ska man komma över någons intresse bör man starta med någon klatchig rad som fångar uppmärksamheten direkt. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva den; "Hej, jag heter Eric, solen skiner och jag är glad"
- SO WHAT?!