Fy bövelen
24:e mars,
...snöoväder och Peymans födelsedag. Siktar in mig på att ta en buss in mot stan strax efter sju, efter att ha pluggat historia i sex timmar med Melina. Gör mig iordning och ser till att disponera tiden väl för att inte vänta för länge på bussen, och samtidigt inte behöva rusha i panik. Dock märker jag ett väldigt ojämnt ljud ur gitarren och bestämmer mig för att få in rätt toner på strängarna. Tiden rusar och plötsligt går bussen om 4 minuter - DARN!
Springer som vanligt ner mot bussen och halkar omkring i den töande snön. Från vägen hörs ett motorljud som är snarlikt det en buss vanligtvis ger ifrån sig. Kommer ner till en tom busshållplats och försöker se några tecken efter en buss; Inga färska spår i snön, och isåfall svåra att urskilja ur de andra spåren.
Bestämmer mig för att hinna ikapp bussen (som kör i en ögleformad cirkel runt distriktet jag bor i, vilket gör att man kan genskjuta den) och börjar min snabba rasktakt i bussens motsatta riktning. Efter ett femtiotal meter stöter jag på tre lekande barn som jag bestämmer mig för att fråga om bussen gått eller inte:
"Ur..ursäkta?... hrrrm! - URSÄKTA!?" (pinsamt att behöva skrika för att kunna göra sig hörd bland småbarnen, speciellt med darrande och osäker röst) "har ni sett en buss passera nyligen?"
I alla fall. Lyckas få deras kontakt och till svars får jag några tomma blickar, och sendan en kommentar ifrån den yngsta - "Ja!" - och sedan ett instämmande, men osäkert "ja" ifrån de andra två. Det fanns alltså bara en väg ut - att springa ikapp bussskiten. JÄVELBERG!
Börjar löpa i den hala nedförsbacken med min bruna duffel som en hockeyutrustning runt överkroppen, trots att det faktiskt inte är så kallt. Och vad möter jag inte, efter att ha sprungit alldeles för långt för att hinna återvänta, om inte bussen. Uppjagad och varm (eller ska jag uttrycka det som het?) i hela kroppen blir jag plötsligt helt uppgiven och yttrar en svordom över barnen. Vad har jag för alternativ? Forsätter min löprunda och notera trots ilskan att jag nu får material till min hälsodagbok., men märker även att man alstrar väldigt mycket värme när man rör sig. I snabb gång/långsam rush börjar jag sakterligen att klä av mig (från en passerande bil hade man nog kunnat kalla det strippa) och har nu duffeln under ena armen och koftan under den andra. Väl framme på hållplatsen känner jag värmen bölja ur mig som ifrån en överbelastad AMD-processor och möter äntligen upp busshelvetet.
...snöoväder och Peymans födelsedag. Siktar in mig på att ta en buss in mot stan strax efter sju, efter att ha pluggat historia i sex timmar med Melina. Gör mig iordning och ser till att disponera tiden väl för att inte vänta för länge på bussen, och samtidigt inte behöva rusha i panik. Dock märker jag ett väldigt ojämnt ljud ur gitarren och bestämmer mig för att få in rätt toner på strängarna. Tiden rusar och plötsligt går bussen om 4 minuter - DARN!
Springer som vanligt ner mot bussen och halkar omkring i den töande snön. Från vägen hörs ett motorljud som är snarlikt det en buss vanligtvis ger ifrån sig. Kommer ner till en tom busshållplats och försöker se några tecken efter en buss; Inga färska spår i snön, och isåfall svåra att urskilja ur de andra spåren.
Bestämmer mig för att hinna ikapp bussen (som kör i en ögleformad cirkel runt distriktet jag bor i, vilket gör att man kan genskjuta den) och börjar min snabba rasktakt i bussens motsatta riktning. Efter ett femtiotal meter stöter jag på tre lekande barn som jag bestämmer mig för att fråga om bussen gått eller inte:
"Ur..ursäkta?... hrrrm! - URSÄKTA!?" (pinsamt att behöva skrika för att kunna göra sig hörd bland småbarnen, speciellt med darrande och osäker röst) "har ni sett en buss passera nyligen?"
I alla fall. Lyckas få deras kontakt och till svars får jag några tomma blickar, och sendan en kommentar ifrån den yngsta - "Ja!" - och sedan ett instämmande, men osäkert "ja" ifrån de andra två. Det fanns alltså bara en väg ut - att springa ikapp bussskiten. JÄVELBERG!
Börjar löpa i den hala nedförsbacken med min bruna duffel som en hockeyutrustning runt överkroppen, trots att det faktiskt inte är så kallt. Och vad möter jag inte, efter att ha sprungit alldeles för långt för att hinna återvänta, om inte bussen. Uppjagad och varm (eller ska jag uttrycka det som het?) i hela kroppen blir jag plötsligt helt uppgiven och yttrar en svordom över barnen. Vad har jag för alternativ? Forsätter min löprunda och notera trots ilskan att jag nu får material till min hälsodagbok., men märker även att man alstrar väldigt mycket värme när man rör sig. I snabb gång/långsam rush börjar jag sakterligen att klä av mig (från en passerande bil hade man nog kunnat kalla det strippa) och har nu duffeln under ena armen och koftan under den andra. Väl framme på hållplatsen känner jag värmen bölja ur mig som ifrån en överbelastad AMD-processor och möter äntligen upp busshelvetet.
Jävla skitungar!
Diskutera!
Trackback
