Mewsick

Dörrklockan
            ...ringer och lat som jag är inväntar jag att någon annan i huset ska ta det och mamma öppnar. Det är grannbarnen. De där gulliga, hämningslösa och söta dockbarnen som springer omkring och förgyller även de regnigaste dagar. "Glad påsk" hörs ifrån undervåningen, och jag struntar i att barn inte bryr sig om när saker är över och inte. Det är sorligfälligt att vi tvingar de små liven att växa upp och bli samhällskritiska, giriga och iskalla. Näe, barn får väldigt gärna förbli barn för mig!



På undervåningen möter jag de små glinen som står och grinar tiggaraktigt i dörren. Går förbi dem med en sträng min, kliver in i tvättstugan, sniker in i förrådet och letar fram grästrimmern (ett såntdär verktyg med en roterande plastråd i ena änden som kapar svåråtkomligt gräs). Det finns tillräckligt mycket bränsle kvar för att köra en omgång till. Drar ut lite längre lina, en meter eller så, och lägger örat mot dörren och hör mamma gå in i sovrummet för att hämta plånboken. Då passar jag på.

Trimmern går igång och jag flyger tjutande ut ur mitt gömställe som en häxa på bål med trädgårdsverktyget i högsta hugg ovanför huvudet likt en korsriddare med sin värja. Barnen hinner inte reagera innan den meterlånga linan piskar av öron, splattar sönder ögon, skrapar upp den övriga vävnaden och sliter sönder deras påskkärringskläder. Motorn stannar och linan slutar att rotera. "Glad påsk" säger jag hjärtligt och bockar.