Mewsick

Farfar
...hade blivit antagen till en tävling i vakdykning. Ganska stört faktiskt - jag menar, gubben är ju för fan 75+ och inte i särskilt dugligt skick för isande kallt vatten. I alla fall... tävlingen gick ut på att så länge som möjligt hålla sig uppochnedvänd under vattnet med fötterna ovanför ytan. Tyvärr gick det inte särskilt bra för farfar, så vi barnbarn försökte hjälpa till att hålla kvar honom under vattnet genom att ta tag i hans vader. Därför blev han dessvärre diskvalificerad.

---

Plötsligt finner jag mig sittandes i ett mycket litet och dunkelt klassrum med en bänk under mina armar och tre papparazzifotografer stående framför mig beredda med sina systemkameror. Zak sitter bredvid mig lika ovetande som jag, och plötsligt träder Anna Bolmsjö, vår kemi/biologilärare, in genom dörren och slår igen den efter sig.

"Ni förstår varför ni bara fick VG i kemi, va?!?" skriker hon åt oss så att saliven flyger ur munnen som när en tysk officer ryter åt sina mannar. Hon går fram till Zak; "om du bara hade lyssnat på mig och gjort som jag sa, så hade allt gått bättre, och vi hade sluppit allt det här". Zak reser sig upp, avlägsnar sig och Bolmsjö vänder sig åt mitt håll; "och vad dig beträffar så kräver jag en rejäl ansträngning, annars vet jag inte vad det ska bli av dig!!!" Hon backar några steg, läggar armarna i kors och sänker huvudet. "Du vet varför vi måste göra det här nu, va?" säger hon, och av någon anledning förstår jag vad som ska hända och tittar ner i bänken.

Med ens flyger papparazzifotograferna fram ur sitt tillhåll med sina objektiv i högsta beredskap. Blixtarna skjuter ut ur kamerorna likt ammunitionen ur en kulspruta, och i skenet ser jag Anna skratta. Skratta åt mig, göra mig till åtlöje och se ner på mig. Allting börjar röra sig i ultrarapid och skrattet förvrängs till ett oigenkänneligt, hånande och ekande hatgarv. Hennes horn lyser röda och den svarta rocken slänger kusligt bakom henne när hon lämnar rummet och slår igen dörren efter sig med en smäll...